do you remember?

Att gå från ett perfekt liv till det här är ganska tufft. Förra året vi den här tiden bodde jag utan mamma och pappa, hade pojkvän och fast jobb. Nu 2010 sitter jag i mitt gamla barnrum, med mamma och pappa hängande i hälarna. Ensam och utan jobb. Förra året var också fullt av äventyr och galna upplevelser som jag aldrig mer kommer uppleva. Det mest spännande jag sysslar med nu är väl om jag skulle ta mig tid att titta på en spännande film där någon annan gör något spännande.

Jag är så trött på att bo med mamma och pappa, trött på att bo i Lönsboda, trött på att vara arbetslös och inte göra ett dugg av dagarna. Jag vill så gärna bara börja jobba, börja leva på ett nytt liv så att jag slipper tänka så hemskt mycket. Jag känner lite panik över att tiden bara rinner iväg. Utbildningen jag vill gå kräver minst tre månaders butikserfarenhet. Hinner jag inte få det så måste jag vänta ännu ett år och det vill jag verkligen inte. Så fort jag fått någon ljusglimt av hopp så är det någon som dödar det. Usch vad jag är trött på det här.

Det här med tänkandet är jobbigt. Jag tänker så mycket på Sam, även fast jag inte vill. Vi har inte hörts på ett tag men sen hörde jag av mig. Han sa att han var ledsen att han inte hört av sig men att han hade haft alldeles för mycket på jobbet. Sen fortsatte han att skicka supergulliga sms ett bra tag. Det gjorde mig så glad. Även om jag vet att det inte kommer att bli någon framtid av det, det är för långt! Så är det så himla härligt att få de där smsen. I söndags var Emma här. Hon dödade den glädjen. Hon berättade att Meg sett honom med en massa andra tjejer på Beachfront. Det där vet jag ju att det kommer att hända. Men det gör så ont att höra. Emma var den som pushade på att jag skulle gå ut med Sam. Sen blev det ju som det blev runt jul. Jag förlät Sam, det gjorde inte Emma. Och har fortfarande inte gjort. och det gör ont i mig.

Jag vill så mycket men ingenting händer.

godnatt

li.